Igår var jag & D till kyrkogården. Det kom lite små små droppar regn och jag kände att du var vid mig, vid min sida, hela tiden. Det var som om du höll fast vid mitt hjärta och gjorde mig glad och fick mig att le istället för att få mig att börja gråta som många andra gånger jag varit vid din plats. Jag ser även att du inte är ensam. Det kommer fler och fler gravstenar och fler och fler personer blir gravsatta i närheten av dig. Men jag vet såklart att det inte är bara där du håller till. Du går omkring och har alltid något att göra, precis som när du var här med oss.

Jag vill så gärna skrika och gråta, men jag gör allt för att hålla tankarna på det borta. Jag vet att du inte tycker om när jag skriker eller gråter. Jag döljer allt med ett rökmoln eller ett moln av tankar. Men ibland, bara ibland, så händer det att fler än en tår fälls. och det är då jag hör din röst tydligare än vanligt.

Snälla, kom tillbaka.

Jag kan inte fortsätta leva som en tjockis. Jag måste skärpa mig. På söndag är det max 800kcal per dag som gäller. Måste.

och Jenni hjälper mig :D <3

Jag är trött, men jag orkar inte sova.

Jag är ledsen, men är rädd för att gråta.

Jag känner mig övergiven, trots att lägenheten är full av familjen.
Jag känner mig maktlös, trots att jag inte förstår varför jag känner så.

Jag känner för att skriva, men efter bara ett a4 så ger fingrarna upp och tankarna

stannar upp.

Jag känner mig smutsig, trots att jag precis klev ut ur duschen.

Jag känner mig mer ensam än vanligt, och jag behöver verkligen dig vid min sida.

Jag vill ge upp, men jag vet att det är mycket kvar att se fram emot i framtiden.

Jag vet att jag inte borde sitta här och "tycka synd om mig själv", men ändå gör jag det.

Jag är Emma, men jag känner mig verkligen som någon helt annan.