Underbart, nu har jag nog hittat självkontrollen igen. Känslan av att faktiskt lyckas med något, det känns underbart. Inte ätit på 18 timmar. Bra där, men 10 timmar av de timmarna är då jag sov. Så egentligen så är det inte fullt så många timmar, men ändå. Det förbränner genom att sova också. Jag har inte lyckats med något den senaste tiden, men nu jävlar har jag lyckats. Åtminstone till en början. Ska alldeles strax ut på promenad med älsk. Känns som om det är något som behövs just nu.. Förbränna lite kalorier, haha. Så ska jag kanske börja lägga ut lite bilder, men jag ska nog skaffa en annan blogg med ett annat namn först. Måste bara tänka ut ett bra namn.. Jenni vet hur dålig jag är på namn ;P Jag menar, vem döper sig till Informerad? ;) Haha. Men ok. Nu så.

Jag trodde jag hade mer att blogga än vad jag i själva verket hade. Nu ska jag klä på mig och ta promenaden. Puss!

Ska till bussen och sedan till skolan om ca en timma. Börjar 11:40 men det tar ju tid med bussarna såklart. Har inte mycket kvar att ordna, mer än att hitta någon bra långärmad tröja att ha på mig. Sedan är jag klar.

Jag har blivit skitkass på att blogga igen, som vanligt, men ska försöka bättra mig. Är typ ingen som följer den här bloggen eller någon av mina andra bloggar heller men ja, ändå.

Puss.

Igår var jag & D till kyrkogården. Det kom lite små små droppar regn och jag kände att du var vid mig, vid min sida, hela tiden. Det var som om du höll fast vid mitt hjärta och gjorde mig glad och fick mig att le istället för att få mig att börja gråta som många andra gånger jag varit vid din plats. Jag ser även att du inte är ensam. Det kommer fler och fler gravstenar och fler och fler personer blir gravsatta i närheten av dig. Men jag vet såklart att det inte är bara där du håller till. Du går omkring och har alltid något att göra, precis som när du var här med oss.

Jag vill så gärna skrika och gråta, men jag gör allt för att hålla tankarna på det borta. Jag vet att du inte tycker om när jag skriker eller gråter. Jag döljer allt med ett rökmoln eller ett moln av tankar. Men ibland, bara ibland, så händer det att fler än en tår fälls. och det är då jag hör din röst tydligare än vanligt.

Snälla, kom tillbaka.

Jag kan inte fortsätta leva som en tjockis. Jag måste skärpa mig. På söndag är det max 800kcal per dag som gäller. Måste.

och Jenni hjälper mig :D <3

Jag är trött, men jag orkar inte sova.

Jag är ledsen, men är rädd för att gråta.

Jag känner mig övergiven, trots att lägenheten är full av familjen.
Jag känner mig maktlös, trots att jag inte förstår varför jag känner så.

Jag känner för att skriva, men efter bara ett a4 så ger fingrarna upp och tankarna

stannar upp.

Jag känner mig smutsig, trots att jag precis klev ut ur duschen.

Jag känner mig mer ensam än vanligt, och jag behöver verkligen dig vid min sida.

Jag vill ge upp, men jag vet att det är mycket kvar att se fram emot i framtiden.

Jag vet att jag inte borde sitta här och "tycka synd om mig själv", men ändå gör jag det.

Jag är Emma, men jag känner mig verkligen som någon helt annan.

Vad har jag gjort för fel? Vad har jag gjort för att det ska bli såhär?

Jag mår skit. Jag mår åt helvete. Men försöker andas i sirklar, precis som Berny Pålsson skriver i sin senaste bok, känn pulsen slå.

Jag fick precis ett samtal av kära Dennis. En människa utan ett enda litet minimonster i sig och jag mår så bra av att få höra honom om så bara i några få sekunder. Älskade vän.

Det är fyra personer i nuläget som jag skulle kunna göra så mycket för, om inte allt.

Daniel.

Jennifer.

Pär.

Dennis.

<3

Oroa er inte. Emma fixar!

Låt mig sluta andas.